Vändpunkt

Jag tänkte skriva ett inlägg som jag från början bad en annan kvinna blogga om.
Vändpunkt.
Jag fascineras av dessa historier. Historier som handlar om en specifik händelse som fick personen i fråga att förändra sitt liv från det sämre till det bättre.
Jag har samlat på mig några sådana historier under mina (snart) 29 år i livet.
En av dem har jag skrivit lite om tidigare, men då utifrån ett annat perspektiv. Ett perspektiv från en rädd och sårad kvinna, med en liten bebis hemma, som blev behandlad som en påse skräp av bebisens far. 
Jag har inte skrivit vad det var som gjorde att jag en dag fick nog.
Det tänkte jag göra nu.

Efter att jag fått bevis på att "han" haft en annan tjej på sidan om de sista månaderna av graviditeten försökte jag ändå få honom att stanna hos mig. Jag slogs med alla krafter jag hade. Jag ville aldrig för mitt liv acceptera att han valde bort mig. Så om jag försökte få allt bra kanske jag skulle glömma lögnerna och hoten. 
Det gjorde jag inte.
Det här spelet mellan oss varade i nästan 1 års tid efter det att min son föddes. Han lovade mig världen och jag trodde. Han svek mig gång efter gång och jag lät honom göra det. Sedann grät jag.
Jag gick sönder bit för bit.


En vändpunkt i livet behöver inte orsakas av något stort.
I mitt fall var det en tatuering.
"Han" hade flyttat in med oss igen för att vi skulle "börja om" som familj. I slutet av sommaren åkte jag iväg till tatueringsmässan i Stockholm för att tatuera in Deveron på underarmen. Något jag länge hade tänkt på att göra. Jag hade haft en fantastisk dag ihop med en god vän till mig som också tog bilder på mig och Pedro Puente. Det va så han hette, tatueraren. 
Väl hemma var jag glad och stolt över min första tatuering och visade glatt alla bilder för "honom". "Han" började beskylla mig för att ha flirtat med Pedro, att jag kanske hellre ville åka och vara med honom istället. Pedro var en medelålders man från Los Angeles med fru och barn. 
Då, i den stunden, på en sekund bestämde jag mig för att nu är det nog. 
Först stod jag bara och gapade och förstod ingenting. Sen blev jag förbannad.
Han äcklade mig. Hur hade han ens mage?
Dagen efter bad jag honom att flytta. Och jag förklarade att vi två aldrig mer skulle vara tillsammans. Det var nog nu. 
Efter det har vi hörts och setts sammanlagt lika många gånger som fingrarna på mina händer. Det var 4 år sen.

Vad jag vill  säga är nog egentligen att ibland räcker det med små små händelser för att man ska komma till insikt. Små händelser eller möten som puttar en ur vagnen och får en att agera.
Jag är glad över att jag hade haft en så underbar dag den där dagen jag gjorde min första tatuering. Jag hade inte varit så glad på länge. Kanske var det just det jag behövde för att se hur han försökte trycka ner mig på grund av sin egen osäkerhet.
Kanske var det en dags lycka som gjorde att mitt liv fick en vändpunkt just där...