Efter att ha återhämtat mig från avlösande förkylningar, uppsatsskrivande, veckor med huvudvärk och stress tog jag beslutet att börja blogga igen. Here goes nothing lite grann...
Någon stans i bakhuvudet har jag i princip dagligen velat dela med mig av tankar och upplevelser men aldrig kommit så långt att jag sätter mina fingrar på tangenterna.
Sen förra fredagen har jag varit gränsänka. Sen förra fredagen har jag hunnit åka en vända till Karlstad, börjat en ny kurs i organisation och ledarskap, åkt en tur och retur till Gävle, plågat mig själv med att se jobbiga filmer i min ensamhet till ett (läs två) glas vin. Ikväll såg jag Life, above all. En film om aids, sydafrika och en fantastisk unge. Hulkgråten var ett faktum och jag inser nu att jag inte kommer kunna somna.
Tidigare idag, på väg genom Norrtälje stad, såg jag en man sitta på sina knän i regnet med händerna utsträckta. Han hade inga speciellt varma kläder på sig och jag funderade över hur länge han suttit där på knä och stirrat rakt ut i intet med en tom blick.
Jag har aldrig sett någon tigga pengar i Norrtälje, förutom han som spelar dragspel utanför systemet.
Det här var annorlunda.
Det var något visst med den här mannen. Trots sin tomma blick hade han något väldigt fint över sig.
På vägen tillbaka gick jag automatiskt till en bankomat.
Jag tog ut 100 kr som jag gick fram och la i händerna på mannen.
Sa att jag hoppas han kan kommer in värmen snart.
Att han skulle ha en bra helg, så gott det går.
Sen gick jag in på systemet och köpte en bag in box inför middagen imorgon. Kånkade mina fyra tunga matkassar upp till min varma lägenhet och började lassa in all mat i skåpen.
Det kändes snott på äckligt. Orättvisorna känns äckliga.
Jag vet ingenting om den där mannen. Jag vet bara hur han tittade på mig med fuktiga ögon. Han blev rörd.
Kanske har han barn. Kanske han är ensam.
Hur som gjorde han och hela situationen intryck på mig. Intrycket av alla dessa människor som inte ens gav honom en blick, medvetet gick över till andra sidan av gatan när de skulle passera. Jag skäms över andras dömande blickar.
Jag vet att jag inte kan rädda världen, eller ge 100 kr till alla som sitter på knä i regnet. Men jag vet att han inte satt där för skojs skull. Jag vet att det aldrig blir lättare för någon som han att tigga pengar, det är lika förnedrande varje gång.
Jag önskar egentligen bara att fler människor kunde visa förståelse, lite solidaritet.
Vem som helst kan få livet omkullkastat.
Vilka är vi att döma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar