Bekännelser.

För första gången i mitt liv känns det som att livet går bra. Inte bara för tillfället utan alla bitar verkar falla på plats och jag står med båda fötterna stadigt på jorden. Det skulle bara ta 27 år.
Jag är uppväxt med en alkoholiserad förälder och har inte så många minnen fram tills dess jag var runt 10 år och de minnen som finns kvar är mestadels från skolan. Där trivdes jag bra, där befann jag mig i en annan värld.
När min fars missbruk kom till ett slut blev tillvaron mer lugn i några år. Men någonstans kände jag ett stort hål och mina tonår blev till ett väldigt självdestruktivt kapitel i mitt liv som kunde ha slutat riktigt illa. Jag träffade en kille som blev min "räddning" just då. Det jag förstod långt senare var att den relationen var precis lika destruktiv som åren innan, bara på ett annat sätt. Jag sökte enbart efter ovillkorlig kärlek och var redo att ge upp mig själv för att få det. Vilket jag gjorde i flera år. Jag inbillade mig att allt var mitt eget val och att jag var en stark och självsäker kvinna. I själva verket var jag livrädd. Rädd för att inte bli älskad, rädd för att göra "fel" i hans ögon, rädd för att släppa min fasad.
Under samma period hade jag en annan familjemedlem som var väldigt sjuk. Innan hjälpen kom förekom det flera suicidförsök och tillvaron var kaotisk. För att fokusera på annat började jag träna. Jag tränade som ett djur, blev fanatisk. Innan jag visste ordet av befann jag mig i en ond spiral där jag förbjöd mig att äta allt som inte var gjort av proteiner eller grönsaker. Folk runt omkring mig började reagera på mitt magrande men jag lyckades prata bort det, såklart. Jag åt ju "normalt". Jag hade kontroll över något.
Pojkvännerna byttes ut och jag blev gravid helt oplanerat. Det förhållandet var dömt från början och än idag slår jag ner på mig själv för att jag var så fruktansvärt naiv och inte såg alla varningsklockor. De fanns sju där, rakt framför mig. I slutet av min graviditet började han vara otrogen. Han bestämde sig för att han inte ville bli pappa längre. Året som följde var det värsta i hela mitt liv. Jag var ensam med en bebis. Det var ju inte så jag hade tänkt att det skulle bli. Jag hade blivit sviken på det värsta sättet man kan tänka sig. Jag kände mig blåst.

Hur jag kom igenom det är fortfarande en gåta. Mitt maniska tänk med mat fortsatte och jag vägde till slut 43 kg till mina 160 cm och önskade inget hellre att vågen skulle visa 40 kg.
Från tonåren har det känts som om jag hela tiden levt för någon annan, eller helt enkelt struntat i livet. När jag en gång för alla bestämde mig för att nog är nog så började mitt liv förändras. Jag ska leva för min egen skull och för mitt barns skull.
Aldrig mer ska jag låta någon ändra på min person eller påpeka varför jag inte klär mig på ett visst sätt. För första gången trivs jag med mig själv och mitt liv. Jag gör det JAG vill göra, jag är den JAG vill vara. Jag brottas fortfarande ibland med kaloriintag och hekton men i slutet av dagen är jag nöjd med det jag ser i spegeln. Jag är inte 13 längre. Jag är en kvinna, och jag ser ut som en kvinna.
Självständighet har blivit ett centralt ord i mitt liv och varje gång jag känner att jag drar åt en gammal vana påminner jag mig själv om den här historien och det får mig på rätt bana igen.
Jag är otroligt lycklig över att jag har hittat en man som vill stå bredvid mig i min självständighet. Jag behöver inte göra mig till längre, jag behöver inte fråga om lov och jag behöver inte klä mig på det sätt han tycker. Han ställer inga krav och älskar mig för den jag är. Med bristningar och städnojor. Precis så som det ska vara.

Livet faller på plats, och jag älskar det.