Varje morgon kl 8:15 går jag ner till bilen med Dev för att köra honom till dagis. Under den halvtimmen, tills jag är tillbaka hemma igen, ser jag dessa personer. Dessa personer som är på väg någonstans samtidigt som mig.
Grannen i kostym som går till sin bil mitt emot min. Vi brukar hejja på varandra, sådär igenkännande även om vi aldrig skulle utbyta några ord.
Tjejerna som sitter i busskuren nere vid förskolan. Alltid för lite kläder på sig. På väg till skolan.
På vägen hem ser jag goth-tjejen med den långa svarta skinnkappan. Hon går alltid med bestämda steg.
Mamman som alltid går med sin son i handen. Det ser ut som om hon drar honom framåt. Han går alltid med nedsänkt huvud bakom henne. Jag tycker synd om killen.
De tre tjejkompisarna på väg till gymnasiet. En av dom är väldigt väldigt kort, som ett barn nästan. En annan som alltid har så söta mössor. Hela hon är lika söt som en docka.
Tjejen som inte har något hår. Som förmodligen har den där sjukdomen som gör att håret faller av. Hon bär det med stolthet, verkar inte bry sig. Även hon på väg till skolan.
Jag åker förbi korsningen där det byggs nya lyx lägenheter. Byggarbetarna är i full gång med sitt. Jag undrar hur länge dom varit på plats redan. Det ser kallt ut.
Hemma på parkeringen, en annan granne på väg ut. Väldigt översminkad. Ser ut som hon har lagt en evighet på frisyren, varenda hårstrå är fixerat med hårspray.
Dessa människor delar jag färdväg med varje morgon. Fast det är egentligen bara killen med sänkt huvud som jag tänker på ofta...