Att vara stark.

I veckan läste jag några ord som etsade sig fast i mitt huvud.
"You never know how strong you are until being strong is the only choice you have".
Och visst är det så. Jag har tidigare skrivit lite om hur jag blev ensamstående mamma från det att jag födde min son. Jag stod då ofrivilligt ensam med en nyfödd och såg min värld rasa samman omkring mig. Den där känslan av att ha blivit blåst och lurad åt sakta upp mig inifrån och lämnade ett tomt skal. Det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö. Bröstet krampade och lungorna låste sig. Trots oändligt många timmar av gråt och ångest lyckades jag ändå vara mamma. Jag var inte den mamma jag är kapabel till att vara idag, men jag fick det att fungera. Med både stöd från familj och professionell hjälp gick det. Och jag var tvungen att få det att fungera, det var ju inte bara mig själv jag skulle ta hand om längre. Min son fanns ju, och det var för hans skulle jag gick upp på mornarna. Jag levde för honom, satte mig själv långt ner på prioriteringslistan, utförde allt som en robot.
Det var då kommentarerna kom från olika håll "Jag förstår inte hur du kan vara så stark", "jag hade aldrig klarat av det där".
Fast det är det man gör. Vad har man för val? Antingen är man stark och tar sig igenom det eller å lägger man sig ner och dör. Att dö var aldrig något val jag övervägde.

Först nu i efterhand har jag insett hur stark det har gjort mig. Även om jag tror att Deverons första år säkert har påverkat honom som person på ett mindre positivt sätt. Han fick ingen vidare start med en mamma som enbart försökte överleva dagen.

Du vet inte hur stark du är förrän det är det enda du kan vara. Att vara stark betyder inte att du tar dig igenom tuffa tider utan att röra en enda min. Att vara stark är att ta sig igenom det jobbiga och växa med det.