Livet som småbarnsförälder.

Som småbarnsförälder får man stå ut med och ta en hel del skit. Både metaforiskt och bokstavligt.
Bajs blir helt plötsligt ett vanligt samtalsämne och man får också sin beskärda del på sig. Potträningen när barnet blir större kan vara  en rätt otrevlig historia innan han fattat galoppen vart det är meningen han ska utgöra sina behov någonstans.
Man får också ta emot sin beskärda del skit i ord. Visst är det roligt när barnet börjar prata. Oftast. Men hur mycket man än uppfostrar med rättvisa och överöser med kärlek kommer dom där knivhuggen i ryggen:
"Jag vill inte bo med dig", "Du är dum", "Du är inte min bästa mamma", "Jag tycker inte om dig".
Orken tryter och man har stor lust att säga "detsamma". Det gör man såklart inte. Man biter ihop och sväljer en klumpen i halsen.

Nu under vinterhalvåret kretsar en stor del av vardagen kring kläder. Blöta kläder, och torra kläder. Tillräckligt varma kläder och vems förälder på förskolan som tagit med mitt barns fleecebyxor hem. Utöver alla böta strumpor är det köldexem som ska kortisonbehandlas. Snoriga näsor som rinner. Utspilld o´boy, matvägran och hysteriska utbrott på väg till dagis. Att försöka koordinera sitt eget liv och helst plötsligt någon annans också är slitigt. Jag bävar till den dagen mitt barn blir så stort att han börjar med diverse fritidsaktiviteter. Skjtsa hit och skjutsa dit.

Man borde ha fått lite superkrafter på köpet i samband med barnafödandet.
Liksom som en guldbonus för att man kånkat på en ballongmage i 9 månader.
Till er som inte har barn än kommer den tråkiga nyheten.... det får man inte.