Om det fulaste ordet jag vet.

Ett bland de fulaste orden jag vet är ordet "trend".
För mig symboliserar "trend" konsumenthysteri och rädslan för att inte duga som man är.
Rädslan för att hamna utanför.
Trenden talar om för oss vad vi ska köpa för kläder, skor och inredningskuddar. I år talar trenden om för oss att vi ska måla våra väggar i gråa nyanser, för det är "it"-färgen för 2012.
Det enda som slår mig när jag läser om trender är hur fysiskt och psykiskt utmattande det måste vara att hela tiden jaga de där senaste skorna eller att måla om hemma varje år. Allt för att man ska vara "inne".

Jag är ingen hycklare som säger att jag aldrig hakat på en trend.
Det har jag ska ni veta.
Många.
Som aldrig känts 100 % jag.
Men jag skyr det mer och mer för varje år jag blir äldre. Kanske jag fortfarande köper något som anses trendigt idag också. Men då köper jag det för att jag verkligen gillar det. Inte för jakten på att vara "inne", att "hänga med".

Kanske beror denna avsmak på massproduktion, köptvång och inne-prylar på att jag blivit mer självsäker på vad jag verkligen gillar. Kanske beror det på att jag omger mig med människor som gillar, liksom jag, det här med att återvinna gammalt. Eller så beror det helt enkelt på att i 90 % av fallen som jag köper något second hand så verkar det kunna hålla i 100 år.
Och sånt gillar jag.
Valuta för pengarna.

Jag har varit en sån som shoppar när jag är ledsen eller uttråkad. Och ofta har jag kommit hem med skit. Någon bomullstop från någon klädeskedja som gått sönder efter första tvätten. En mascara som de precis gjort reklam för på TV. Också skit.
Efter ett tag ledsnade jag på det och håller hårt i plånboken tills jag hittar något som jag skulle kunna dö lite för. Då är det bara att slå till.

Så kontentan med denna text är väl egentligen: Stanna upp och tänk nästa gång du ska köpa något på måfå. Tycker du verkligen om det?
Eller är det någon annan som talat om för dig att du borde tycka om det?