Vänskap.

När jag började sjuan i högstadiet fanns det en tjej som jag klickade med direkt. Sofia. Sen första dagen var det hon och jag. Bästa vänner. Vi umgicks i ett gäng med andra tjejer också, men det var liksom vi som var i princip som en person. Man kan likna det med den första tonårskärleken nästan. Vi umgicks hela dagarna i skolan för att sedan prata i telefon tre timmar när vi kommit hem. Vi var oövervinnliga. Det var vi mot världen.

Sommaren innan vi skulle in på gymnasiet började jag må rätt dåligt. Jag visste inte riktigt varför. Jag sköt ifrån mig mina tjejkompisar, och även Sofia. Det blev bråk och tjafs och vi splittrades. De höll fortfarande ihop och jag gick min egna väg. Det var där som min destruktivitet tog sin början och tonårsrevolten var ett faktum. Jag gjorde allt man inte fick och kände mig mer och mer distansierad från Sofia och de andra.
Så gick det 13 år.
Under dessa år har jag alltid känt ett litet hålrum efter henne. Saknad efter min bästa vän. För hur många underbara människor jag har omkring mig idag som är mina bästa vänner, finns det aldrig någon som kan ta den där första bästisens plats. Det är något alldeles speciellt med den.
Så jag bjöd ut Sofia på dejt.
Hon tackade ja.

Vi möttes på Orangeriet vid Norr Mälarstrand igår kväll. Och det kändes precis som förr. Fast i en vuxnare och mognare version. Fakk vad jag saknat denna kvinna.

Och jo. Jag köpte ett par Jeffrey Campbell. Inspirerad av Karma. Jag har spanat efter dessa just i svart ett tag nu och äntligen hade dom kommit in. Jag blundade och klickade på köp.
Hej avbetalning. Men så värt det.

Värt det förutom gigantiska blåsor på mina lilltår. Fanns en lömsk liten söm vid snörningen jag fick känna av när jag var på väg hem. Nästan gång blir det tejp.

Mary