Saknad.

Nu har det gått 4 ½ månad sen hon, min farmor, gick bort. Det gör fortfarande ont i hjärtat och det har inte gått en dag utan att jag saknat och tänkt på henne. Jag tänker mycket på hennes sista vecka, sista gången jag pratade med henne, sista kramen. Jag tänker på den morgonen den 14 oktober kl 05:30 då min syster ringde och berättade att hon hade gått bort. Jag tänker på hur fin hon var när hon låg i sin säng, hur arg jag var att det hade gått så fort, hur jag skämdes att jag inte kommit dagen innan. Jag tänkte på att jag aldrig ska ta någon för given.
Idag är en sån där dag då det känns extra jobbigt att tänka på henne. En dag då jag egentligen ska plugga men kan omöjligt hitta ro i huvudet.
För någon dag sen fick jag reda på att en annan i familjen har fått sin tredje metastas och jag är livrädd. Rädd över att hon inte ska klara av det den här gången, rädd över att det kan gå lika fort som för farmor, rädd över att mista henne, rädd för vad hon kommer tvingas gå igenom.
Idag är en mindre bra dag.

Jag älskar dig farmor.

Mary