Idag trotsade jag förkylningen för att åka och köpa söljmedel på ÖB. Jag har tvättstugan imorgon bittti, den med 2 maskiner. Den är extra svår att få tid i så vikten av tvätta imorgon är stor. Nåja, så jag står där på ÖB och försöker välja den rätta doften på sköljmedel och jag fick en flashback från min barndom. Min älskade mamma tyckte att det där med sköljmedel var en bluff och helt onödigt vilket resulterade i att kläderna var så där konstigt sträva tills man hade mjukat upp dom själv. Jag minns att kläderna inte luktade lika gott som mina vänners, vars mammor använde sköljmedel. Jag brukade andas in lite extra när jag kramade om mina tidigare pojkvänner och kompisar när jag var runt 14-15 år. När jag senare började jobba och tjäna mina egna pengar köpte jag sköljmedel. Vilken lycka. Men då började nästa problem. Jag va på jakt efter den där speciella doften jag hade känt någonstans. En dag hittade jag den, det va nån slags comfort. Sköljmedel-dofts tokig som jag blivit drog jag ut ALLA kläder ur garderoben och tvättade, just för att allt skulle dofta likadant. Den grejen gör jag inte om.
Min mamma hade samma åsikt om hudkrämer, hon brukade förespåka att det va helt vansinnigt att smörja in sig med något klet precis efter man dushat av sig all smuts. Man kan väl säga att hon är väldigt naturlig min mamma. (Samma mamma som inte kunde gå och slänga soporna utan att ta på sig läppstift.) Men hennes strävan i att leva utan massa tillsatser och kemikalier har gjort mig till det totala motsatta som fullkomligt kan begrava mig i rengöringsprodukter, bodylotions och sköljmedel.
Det sköna är att vad det än är man saknar när man är liten, kan man skaffa när man är vuxen. Oavsett om det är just sköljmedel, nutella eller det där speciella klädesplagget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar