Om det är någonting som jag blir så otroligt förbannad på så är det när totalt främmande människor anser sig kunna trösta mitt barn eller avbryta ett av hans utbrott.
Detta va precis det som hände i fredags när jag skulle hjälpa mamma handla på Willys. Jag och Dev lunkar runt lite sakta och ska plocka ihop lösgodis till D. När han sen inser att vi måste betala det innan vi slänger i oss det var utbrottet oundvikligt. Han skriker. Och när min som skriker är det inte bara gnällskrik utan det är HYSTERISKT från botten av lungorna. Sen slänger han sig på golvet och sparkar.... och skriker ännu högre. Folk stirrar och ser arga ut. Jag försöker prata med Deveron utan framgång. Då kommer en man och ställer sig precis framför honom och tittat ner på honom och sen tittar på mig som om jag vore världens sämsta mamma. Jag tar D, vänder ryggen åt gubben och går ut. Folk stirrar.
Och detta är inte första gången det händer. Lite då och då kommer det främlingar som trycker ner huvet framför D´s ansikte och säger saker som: "Men du är väl ändå för stor för att ha napp" D blir då skiträdd och börjar gråta. Tack.
Så VARFÖR tror vissa människor att dom känner min son (eller andras barn) och ska komma med synpunkter och dömande blickar??? Skärpning! Skrikande och sparkande barn på Willys betyder INTE att man har en ouppfostrad son. Det betyder att man har en son med järnvilja och envishet utan dess like, och en ensamstående mamma som försöker med varje molekyl i hela kroppen att vara pedagogisk och inte få ett nervöst sammanbrott.
/Maria
Det här inlägget borde du skriva till Norrtälje tidning. Det är läsvärt för fler än oss bloggare!
SvaraRadera